Kan din logotyp göra dig till tillverkare? GPSR förändrar spelreglerna för profilprodukter
Att sätta sin logotyp på en penna, mugg, vattenflaska eller väska känns knappast som att börja tillverka produkter. Du har inte stått vid maskinen som gjorde pennan, blandat plasten eller bränt porslinet i ugnen. Du har beställt en färdig produkt och bett någon sätta ditt företags logotyp på den.
Ändå kan EU produktsäkerhetsregler innebära att företaget vars namn eller varumärke står på produkten i vissa situationer juridiskt får rollen som tillverkare. Och med tillverkarrollen följer betydligt mer än rätten att välja vilken PMS-färg logotypen ska tryckas i.
Det här är inte en långsökt skrämseltolkning från vår sida. EU-kommissionen använder själv just en profilprodukt som exempel i sin officiella vägledning om GPSR. Företag A köper muggar från företag B, som har producerat dem. Företag A märker muggarna med sin egen logotyp och säljer dem sedan till konsumenter. Kommissionens slutsats är att företag A blir tillverkare av muggarna och omfattas av tillverkarens skyldigheter enligt GPSR.
Det är värt att läsa den meningen en gång till, för den förändrar en del av det traditionella sättet att se på profilprodukter. Den som trycker sin logotyp på en produkt behöver inte alltid vara bara ”kunden”.
Tillverkaren är inte nödvändigtvis fabriken
När vi säger tillverkare i vardagligt språk tänker de flesta på fabriken. GPSR använder ett bredare juridiskt begrepp. En tillverkare kan vara den som fysiskt tillverkar produkten, men också den som låter en produkt konstrueras eller tillverkas och marknadsför den under sitt eget namn eller varumärke. EU-kommissionens vägledning går dessutom uttryckligen igenom frågan och konstaterar att ett företag kan vara tillverkare även om någon annan rent fysiskt producerat varan.
För profilproduktbranschen är detta högst relevant. Det normala upplägget är ju att en produkt tillverkas av en fabrik, säljs genom en eller flera leverantörer och slutligen märks med kundens logotyp. Den fysiska tillverkningen och det varumärke som slutkunden ser kan alltså tillhöra helt olika företag.
Tidigare har det varit lätt att tänka att det juridiska ansvaret automatiskt stannar hos fabriken eftersom det är fabriken som har gjort produkten. GPSR gör att man inte längre kan utgå från det utan att fundera på hur produkten faktiskt sätts på marknaden och under vems namn eller varumärke det sker.
Det betyder inte att det med säkerhet går att slå fast att varje kompletterande reklamtryck på varje etablerad märkesprodukt gör kunden till tillverkare. Skillnaden mellan att exempelvis komplettera en tydligt identifierad märkesprodukt med ett kundtryck och att låta ta fram en anonym produkt som därefter enbart presenteras under kundens eget varumärke är en av de frågor där den praktiska tillämpningen kommer att bli viktig. Men kommissionens muggexempel gör samtidigt klart att man inte heller kan säga ”det är bara en logotyp, den spelar ingen juridisk roll”.
Men vi säljer ju inte produkterna, vi delar ut dem
Det är en annan vanlig invändning, och även här är GPSR bredare än många tror. Begreppet tillhandahållande på marknaden omfattar produkter som tillhandahålls för distribution, konsumtion eller användning inom ramen för kommersiell verksamhet, oavsett om mottagaren betalar eller får produkten utan kostnad.
Det är egentligen ganska logiskt ur ett säkerhetsperspektiv. Om en powerbank börjar brinna spelar det ingen roll för användaren om den kostade 299 kronor i butik eller låg gratis i en goodiebag. En farlig produkt blir inte säker för att det stod 0 kronor på kvittot.
För profilproduktbranschen är frågan ändå viktig eftersom gratisutdelning är en så stor del av hela affärsmodellen. En penna på en mässa, en vattenflaska till loppets deltagare, en mugg till de anställda eller en kundgåva vid jul kan fortfarande omfattas av produktsäkerhetsreglerna.
Vad innebär det då att vara tillverkare?
Det är här frågan blir större än den lilla texten på undersidan av produkten.
Tillverkaren har enligt GPSR huvudansvaret för att produkten är säker. Innan produkten sätts på marknaden ska en intern riskanalys göras och relevant teknisk dokumentation tas fram. Tillverkaren ska också se till att produkten är identifierbar och att de obligatoriska kontaktuppgifterna finns på produkten eller, när det inte är möjligt, på förpackningen eller i ett medföljande dokument.
Det finns dessutom skyldigheter om exempelvis instruktioner och säkerhetsinformation när sådana behövs, åtgärder om en produkt visar sig vara farlig och dokumentation som gör att myndigheterna kan följa produkten genom leveranskedjan. GPSR är med andra ord inte ett märkningsregelverk med några irriterande adressrader som råkat hamna på produkten. Märkningen är bara den synliga delen av ett betydligt större ansvar.
Det gör också att det ibland finns en verklig skillnad mellan två till synes identiska profilprodukter. Den ena kan komma från en leveranskedja där material, tester, riskbedömningar, batcher och ansvariga aktörer är dokumenterade. Den andra kan se exakt likadan ut på en produktbild men komma med svaret ”yes, all EU approved” när man ber om dokumentationen.
För kunden syns den skillnaden sällan när offertpriset ligger på skärmen. Den blir däremot rätt viktig den dag någon frågar vem som faktiskt ansvarar för produkten.
Därför kan vi inte alltid ta bort den ursprungliga märkningen
En vanlig önskan är att kundens egen logotyp ska vara det enda företagsnamnet som syns. Det förstår vi. En profilprodukt köps för att marknadsföra kunden, inte för att marknadsföra fabriken eller importören.
Problemet är att den ursprungliga märkningen ibland är obligatorisk. GPSR kräver tillverkarens kontaktuppgifter och produktidentifiering och kan dessutom kräva uppgifter om importör eller annan ansvarig ekonomisk aktör. En distributör har egna skyldigheter att kontrollera att sådana uppgifter finns.
Om vi tar en produkt där tillverkaren redan är korrekt identifierad och helt enkelt trycker kundens logotyp rakt över den märkningen har vi alltså inte gjort produkten snyggare ur lagens perspektiv. Vi har potentiellt gjort den sämre.
Det kan därför finnas ett bättre upplägg där tillverkarinformationen ligger diskret på undersidan, på en etikett, på förpackningen eller på annat tillåtet sätt medan kundens budskap får den yta som faktiskt är avsedd för reklam. Det är precis den typen av detaljer som sällan syns i en produktkatalog men som har blivit allt viktigare.
Och sedan kommer PPWR och gör samma fråga aktuell en gång till
Som om det inte räckte kan samma resonemang dyka upp även för själva förpackningen.
I EU nya förpackningsförordning PPWR finns en egen definition av vem som är tillverkare av en förpackning eller en förpackad produkt. EU-kommissionens vägledning från juni 2026 är mycket tydlig: om förpackningen eller den förpackade produkten bär ett visst namn eller varumärke kan utgångspunkten vara att innehavaren av det namnet eller varumärket är tillverkaren, eftersom den aktören normalt har den avgörande relationen till leverantörerna och möjlighet att påverka förpackningens egenskaper. Kommissionen säger också att tillverkaren inte nödvändigtvis är den som fysiskt tillverkar själva förpackningen.
Det finns ett särskilt undantag för mikroföretag när vissa förutsättningar är uppfyllda, men för större företag kan detta få ganska direkt betydelse vid specialtillverkade och specialtryckta förpackningar.
Tänk dig en kundgåva i en kartong som har tagits fram helt i kundens grafiska profil. Kunden har bestämt mått, färg, konstruktion och tryck och företagets logotyp står stort på locket. Kartongfabriken är kanske bara den som producerat efter beställning.
PPWR gör att frågan inte längre bara är om kartongen är snygg och vilket papper den ska göras av. Man måste också fundera på vem som juridiskt är tillverkare av förpackningen och därmed vem som ansvarar för att den uppfyller PPWR krav.
EU-kommissionens vägledning går så långt som att säga att om en förpackning bär användarens namn eller varumärke kan användaren i vissa situationer bli tillverkare, medan det när ett varumärke saknas bland annat blir relevant vem som beställt förpackningen och bestämt designspecifikationerna.
Det är en ganska stor förändring jämfört med den traditionella diskussionen om specialtryckta presentaskar.
Det här är samtidigt ett område där ingen bör låtsas ha alla svar
Det finns en viktig anledning till att vi använder formuleringar som ”kan”, ”i vissa situationer” och ”måste bedömas”. Det är inte för att smita undan frågan, utan för att regelverken är nya och flera av gränsdragningarna ännu inte har prövats i domstol.
Det är särskilt tydligt i kommissionens egen GPSR-vägledning. Där står uttryckligen att dokumentet endast är vägledning, att bara själva lagstiftningen har rättslig verkan och att den bindande tolkningen av EU-rätten ytterst är EU-domstolens uppgift. Samma reservation finns i PPWR-vägledningen från juni 2026, där kommissionen dessutom konstaterar att vägledningen kan behöva uppdateras i takt med praktiska erfarenheter och att fler genomförandeåtgärder ska tas fram under de kommande åren.
Vi vet alltså inte med säkerhet hur en domstol om några år kommer att bedöma varje tänkbar variant av en logomärkt reklamprodukt. Det vet sannolikt ingen annan heller. Kommissionens exempel med de logomärkta muggarna är mycket tydligt, men verkligheten innehåller hundratals mellanformer: en etablerad märkesprodukt med ett litet extratryck, en anonym standardprodukt som helt byter identitet efter märkning, en specialtillverkad produkt efter kundens egen design eller en produkt där både originalvarumärket och kundens logotyp syns samtidigt.
Det är just därför kunskapen om frågan är viktigare än tvärsäkra svar.
Hos oss på TUPP reklam får du inte löftet att vi kan förutse EU-domstolens framtida domar. Däremot får du en leverantör som känner till att frågorna finns, som vet att en logotyp ibland kan ha juridisk betydelse och som försöker kontrollera dokumentation, märkning och ansvar innan produkten levereras.
Det kan låta självklart, men profilproduktbranschen har traditionellt varit betydligt mer fokuserad på försäljning, design, tryck och leveranstider än på produktjuridik. Många i branschen är mycket skickliga på att sälja produkter, men det innebär inte automatiskt att de har detaljkunskap om GPSR, kemikalieregler, livsmedelskontakt, PPWR, SUP eller vilket dokumentationsansvar som faktiskt följer med varan. Det är heller inte särskilt konstigt; regelverken har blivit betydligt mer omfattande på kort tid.
Vi tycker däremot att den kunskapen numera är en del av jobbet. Om vi säljer en produkt bör vi åtminstone förstå vilka frågor som behöver ställas om den.
Billigast produkt är därför inte alltid billigast lösning
Det här märks särskilt tydligt när man jämför produkter från olika leverantörer. En produkt från en etablerad europeisk leveranskedja kan kosta några kronor mer men komma med tydlig produktidentifiering, relevant dokumentation, ansvarig tillverkare och information om material och tester. En anonym produkt direktimporterad från en okänd fabrik kan se likadan ut på bild och vara billigare.
Om båda bara skulle användas som prydnadsföremål hade skillnaden kanske känts akademisk. Men om de ska delas ut till tusentals människor under kundens eget varumärke blir frågan en annan.
Den juridiska tillverkaren ska kunna stå för produktens säkerhet. Det är därför inte särskilt attraktivt att hamna i situationen att man först efter en incident börjar försöka ta reda på vilket företag i leveranskedjan som egentligen vet vad produkten innehåller.
Det är också en av orsakerna till att vi ibland frågar efter sådant som kunden aldrig hade förväntat sig när den bara ville beställa 1 000 vattenflaskor eller pennor. Vilket material? Vilken fabrik? Vilken modell? Finns riskanalysen? Vilka tester är relevanta? Vem står som tillverkare? Vem är importör? Finns batchnummer? Kan vi lägga trycket där utan att täcka något?
Det är betydligt mindre glamoröst än färgprover och snygga tryckoriginal, men det är en del av att faktiskt veta vad man säljer.
En logotyp är fortfarande reklam – men ibland också ett ansvar
Vi vill inte göra profilprodukter mer komplicerade än de behöver vara. Kunden ska inte behöva läsa hundratals sidor EU-förordningar varje gång den behöver pennor till en konferens. Det är en del av poängen med att anlita en leverantör som kan produkterna.
Men vi vill heller inte låtsas att en logotyp alltid är juridiskt betydelselös.
Ibland är den precis vad den alltid varit: ett reklamtryck på någon annans tydligt identifierade produkt. I andra situationer kan kundens varumärke bli en del av det som gör att produkten juridiskt betraktas som kundens egen. EU-kommissionens exempel med muggar visar att den gränsen kan ligga betydligt närmare vanlig profilproduktshandel än många har trott.
Därför finns det en fråga som vi tror kommer att bli allt viktigare att ställa innan produktionen startar:
Sätter vi bara din logotyp på en produkt – eller håller vi på att skapa en produkt som juridiskt sätts på marknaden under ditt varumärke?
Vi kanske inte alltid kan ge ett hundraprocentigt svar innan frågan har prövats rättsligt. Men vi vet åtminstone att den behöver ställas.
Läs mer hos EU och svenska myndigheter
EU produktsäkerhetsförordning GPSR
EU-kommissionens vägledning om GPSR
Konsumentverket – frågor och svar om GPSR
EU förordning om förpackningar och förpackningsavfall, PPWR
EU-kommissionens vägledning om PPWR
Naturvårdsverket – tillverkare, importör och distributör enligt PPWR
Naturvårdsverket – definitioner och roller enligt PPWR
Naturvårdsverket – vägledning om PPWR